onsdag 4 juni 2014

Ej förvånad om jag fick nobelpriset

Det skrivs i tidningar och böcker att man ska tro på sig själv. En läkare som inte är trygg i sitt arbete och med sin kompetens, överför undermedvetet detta till patienterna.
Ett slappt handslag från en blöt hand är som att hålla i en död gös.
Den som inte ser sina patienter i ögonen och inte tar i dem kan aldrig få ett djupare förtroende.
Men var går gränsen? Det finns somliga som har ett stort självförtroende, men inga kunskaper och andra som kan mycket, men är osäkra.
Det märkliga är att sånt känner folk.
Hjärnan är så funtad att den signalerar när något inte stämmer.
Hjärnan är en mönstersökande radar och känner om den förväntade läkaren inte motsvarar den bild man byggt upp. Det som sägs är bara en del av en kommunikation.
Ängsliga människor känner om kommunikationen haltar. Radarn är i vårt DNA inställt på överlevnad och om mötet blir fel så har pillren sämre kraft och råden fallar till golvet. Men vi står heller inte ut med dem som är så uppblåsta av ett tomt självförtroende att dom blir löjliga.
Hittade en gammal teckning i den oändliga gubelådan (Nisse Simonsson). En som inte saknar självförtroende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar