måndag 14 juli 2014

Han kan ta på sig tröjan, ni får inte följa med i ambulansen

Vi ligger fortfarande i vårt isoleringsrum och läget är både bättre och sämre.


Vår älskade kämpe Wilgot fick vattkoppor. Redan andra dagen fick jag känslan av att något inte stämde. Hans vattkoppor hade börjat rodna och han var väldigt svag för att bara ha vattkoppor.


2 dagar efter insjuknande så ringde jag vårdguiden då jag kände mig orolig. Sonen kunde inte stå eller sitta, hade otroligt ont och kopporna såg allt sämre ut.

Blev beordrad att åka in till sachsska barnakut av sköterskan jag pratade med. Ambulans var på plats efter 30 minuter.

Ambulanspersonalen började med att klaga på mig som förälder. Bland annat hade jag satt över en kompress på en utav kopporna som börjat vara (satt precis under naveln där blöjan skaver) och sa att man absolut inte skulle ha plåster. Dom klagade även på att jag var för "mesig" som mamma. Ska han stå upp så får du som mamma gå in och säga åt honom att han måste.

Allt jag ville var att göra det skönt för min lilla kille som blev allt svagare och sjukare.

Dom sa att det är ingen ide att åka in för det är ändå ingen som vill ta emot er. SöS säger nej, närakuten säger nej och i såna fall blir det infektionsavdelningen på Huddinge. Han klarar av att sätta på sig tröjan och han svarar på tilltal, han verkar inte alls tagen dom vi ser det. "Vattenkoppor är ingen rolig sjukdom och man mår dåligt av det"

Jaha tänkte jag. Vi stannar hemma då. Vattenkoppor heter det inte tänkte jag för mig själv medan dom gick ut från vår lägenhet.

På kvällen kände jag att något inte stod rätt till. Beslöt mig för att kontakta vårdcentralen dagen därpå.

Packade ner min 4 åring i vagnen då han inte kunde stå eller gå själv. Väl där så tittade doktorn snabbt och sa att detta ser verkligen inte bra ut. Vi ska ta CRP och urinprov.

Vi fick vänta i ett isoleringsrum och strax därpå kom hon tillbaka. "Ni måste till sjukhus. Nu!" CRPn låg jätte högt och enligt henne såg vattkopporna inte alls bra ut. Hon anade blodförgiftning.

En stund senare kom ambulansen och vi åkte till sachsska barnakut på SöS. Vi blev inskrivna med detsamma och där började våra dagar av skrik, panik och gråt.

Antibiotika sattes in intravenöst samma dag som vi kom. Det togs prover och odlingar.

Det visade sig att vår Wilgot har fått en underliggande bakterie i sina vattkoppor. Dom har gått in och skapat stora varbölder under hans hud. Mer än 50% av kopporna har blivit infekterade och bildat stora bölder.

Nu har vi legat här i 5 dagar och läget är fortfarande dåligt. När något väl blir bättre så blir något annat sämre. Idag har vi haft ett stort bakslag igen. Febern har kommit tillbaka och utslagen större.

Vår Wilgot har inte kunnat gå på 6 dagar. Han kan inte ens stödja sig på benen. Nu den senaste dagen har han äntligen kommit upp och kunnat sitta i få korta stunder.

Han har inte fått sova på 1 vecka och vi har tillbringat våra dagar med skrik, panik och brutal smärta. Har aldrig lidit så mycket som förälder förut. Det har gjort fruktansvärt ont att behöva se sitt barn lida så mycket som han gjort och fortfarande gör. Han har nog gråtit mer än vad han inte har gråtit. Igår kom det första leendet på flera dagar.

Dessa dagar har vart bland det värsta jag upplevt. Vad hade hänt om jag hade lyssnat på den utbildade och kunniga ambulanspersonalen? Det vågar jag inte ens tänka på.

Jag hade önskat att det fanns information om vad som är normalt och inte normalt vid vattkoppor.

Jag hade dessutom önskat att ambulanspersonalen var ordentligt utbildad så dom förstod hur allvarligt det var.

Jag hade önskat att jag inte hade behövt bli kränkt som mamma, att dom istället la energi på min son.

Jag hade önskat att min son hade fått följa med ambulansen till sjukhuset redan första gången.

Efter denna händelse ska jag aldrig svika min magkänsla. Jag kommer alltid lyssna på mig själv och tyvärr har jag tappat tilliten till många inom sjukvården. Detta händer allt för ofta tyvärr, något som inte får hända.

Vi ligger fortfarande i vårt isoleringsrum och läget är både bättre och sämre.

Vi väntar på provsvar och nya odlingar. Wilgot har kämpat som en riktig hjälte dessa dagar och jag är så fruktansvärt stolt över att få vara mamma åt denna lilla kille.

Vi håller våra tummar hårt att han blir frisk snart, att vi får komma hem men framför allt att han blir så pass bra att han kan få vara smärtfri.

Vattkoppor kan ta en snabb vändning. Eftersom att det inte fanns någon vidare information så väljer jag att gå ut med detta. Men vill samtidigt säga till alla där ute - våga lita på er magkänsla!

Vill ni läsa ner om detta så finns det på http://endenise.vimedbarn.se

Gilla och dela gärna så informationen når ut till allmänheten!

/Denise

Nyheter 24

Metro

Anmälan

Mina tidigare inlägg i ambulansfrågan:

Inkompetent ambulanspersonal beslutar om liv och död

Appropå ambulanspersonal och SOS-alarm

Det är livsfarligt att åka ambulans

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar