lördag 31 oktober 2015

Är de nya rönen en överraskning?

Fördelarna med fettsnål kost har länge varit ifrågasatt.

"I decennier har vi varit pracka magra dieter som ett sätt att gå ner i vikt, men fetma har gått upp", säger Deirdre Tobias, huvudförfattare till studien och epidemiolog vid Brigham and Women sjukhus i Boston, Massachusetts.

"Det verkade uppenbart att magra dieter kanske inte rätt väg att gå."

Low-fat diets hav low impact

Jag undrar när det korrumperade livsmedelsverket ska vakna ur sin dvala?

torsdag 22 oktober 2015

Om dessa - specialister i allmänmedicin

MS-sjuke Mikael Plantin har fått ta konsekvenserna

– Med den vårdkedja vi har i dag hamnar patienterna oftast först i primärvården och redan där kan problemen börja eftersom neurologiska symptom inte alltid så lätt känns igen. Ett skäl till detta kan vara att tiden man läser neurologi under läkarutbildningen är så kort. Att det rör sig om neurologiska problem är oftast inte den första slut­satsen läkarna drar utan de börjar utreda själva knäet i stället, som i Mikaels fall.

Men du menar att sex års väntan på diagnos - inte, är ett extremfall?

– Nej, det här ser vi hela tiden. Jag träffade så sent som i går en patient som hade fått vänta i fem år på sin diagnos. Men naturligtvis är det helt oaccep­tabelt. Vi vill att hela vårdkedjan från diagnos till påbörjad behandling ska ta max 90 dagar, men så är det långt ifrån idag. I värsta fall leder en fördröjning till en sämre prognos för patienten. I sådana här fall när det handlar om MS kan en snabbt insatt och effektiv behandling göra att patienten kanske aldrig behöver utveckla några större funktionsnedsättningar utan kan fortsätta att arbeta, bilda familj och så vidare.

Läs hela denna tragiska historia här.

Specialist i allmänmedicin? Hahahaha. Asgarv!

måndag 19 oktober 2015

Svensk sjukvårds stora bekymmer

Svenska sjukvårdspolitiker borde vara allvarligt bekymrade över svensk sjukvård. Idag besökte jag en större vårdinrättning och hörde en diskussion mellan personal och söderifrån-kommande patient. Patienten kunde bara tala sitt eget språk och hade därför hjälp av en medföljare som kunde lite engelska.

Det som gör mig bekymrad är att de som kommer till Sverige kommer att behöva mycket specialistvård. Konversationen jag lyssnade till idag gällde en person med njurproblem. Jag tänker på alla sjukdomar som svensk sjukvård måste ta hand om i och med den flödiga flyktingvågen.

        Bild: Medecins du Monde

Våra politiker sparar än här än där, så min fråga till sjukvårdspolitikerna är om vi klarar anstormningen? Har svensk sjukvård verkligen råd med anstormningen av svårt sjuka och kanske multisjuka icketalande patienter? Jag anser det vara en ytterst relevant fråga att ställa till våra sjukvårdspolitiker!

fredag 16 oktober 2015

Sugar: The Bitter Truth

Eftersom jag har varit en fetknopp med ett BMI på 32 och fortfarande är en aning överviktig (BMI 26), läser jag mycket om denna sjukdom - fetma - Obesity på läkarspråk.

Här förmedlar jag en mycket intressant föreläsning om sockrets lömska påverkan på oss människor av Dr Robert Lustig (University of California Television)



Jag läser även följande på Obesity.org. I believe obesity isnt just a problem. It's a disease that warrants serious evidence-based treatments. Nutritional and physical activity guidance. Intensive Behavioral counseling. Drug Therapy. And Surgery. I agree to learn more and help more.
I treat obesity seriously.

Fritt översatt: Jag tror inte att fetma bara är ett problem. Det är en sjukdom som motiverar allvarliga evidensbaserade behandlingar. Nutritional och fysisk aktivitetsvägledning. Intensiv beteenderådgivning. Drogterapi och kirurgi. Jag vill lära mig mer och hjälpa fler.
Jag behandla fetma på allvar.

Söndagsskolan om bland annat D-vitamin

Söndagsskolan lär idag ut sambandet mellan kost och hälsa - Nyhetsmorgon (TV4) med Nils "Nisse" Simonsson.



Nils Simonsson är en fantastisk och entusiasmerande föreläsare inom medicinen. Han är både humoristisk och dräpande i sina kommentarer om etablissemanget.
Som ni förstår, är Nisse an av mina stora favoriter.

söndag 11 oktober 2015

Maten och folksjukdomarna

Idag gör jag reklam för Staffan Lindebergs bok Maten och folksjukdomarna - ett evolutionsmedicinskt perspektiv.
Staffan Lindeberg var min läkare på en vårdcentral för ett antal år sedan. Jag har sedan dess följt honom i vått och torrt.
 
Han sade åt mig att jag ver för tjock och gav mig rådet att äta förståndigt för att då reducera vikt. Staffan hade rätt! Jag vägde då hela 91 kilo. Idag väger jag 76 kilo. Då var Staffan obekväm i läkarkretsar! Idag är Staffan "rumsren".
 
En lärobok om kostens betydelse för västvärldens folksjukdomar: hjärt–kärlsjukdomar, diabetes, cancer, osteoporos, åldersdemens, övervikt, insulinresistens, högt blodtryck, blodfettsrubbningar och autoimmuna sjukdomar.

Boken är också en programförklaring för ett evolutionsmedicinskt perspektiv. Utgångspunkten är att en djurarts inre organ mår bäst av de födoämnen den haft tillgång till under sin utveckling, vilket för människans del innebär kött, fisk, skaldjur, grönsaker, rotfrukter, nötter och frukt. I gengäld bör vi då vara restriktiva med det som naturen inte gett oss tillräcklig beredskap för att hantera: mjölkprodukter, mjölmat, matfett, raffinerat socker och, inte minst, ensidigt intag av frön och bönor på grund av de gifter som ingår i dessas försvar mot växtätare.

Boken riktar sig till läkare, sjuksköterskor, dietister, biologilärare och idrottslärare och kan även läsas med behållning av alla som är intresserade av området.

Naturligtvis kan vem som helst, som är intresserad av sin hälsa, läsa boken. Jag ska göra det, när jag har fått boken i min hand. Troligen kommer det lite text om boken här om ett tag.

Boken finns bland annat på Adlibris och kostar 370 kronor.

lördag 10 oktober 2015

Sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå

Dr Snake och sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå.

Det var en gång en liten gumma som bodde i sin villa. Eftersom den lilla gummans make hade varit läkare, kallades den lilla gumman Doktorinna och det var en väldigt fin titel som den lilla gumman var mycket stolt över.

Den lilla gummans man, som alltså varit Doktor, hade också varit väldigt fin och stor och duktig och omtyckt av sina patienter. Den lilla gumman hade också tyckt mycket om sin make även om hon hade haft svårt med den tidens läkarjargong, framförallt vid middagsbjudningar med Doktorn och Doktorns kollegor. Synpunkter som ”Man blir inte riktig läkare innan man har fyllt en kyrkogård” eller ”Underläkarna klagar på långa arbetstider när dom har två forskningslediga dagar i veckan – både lördag och söndag!!” förekom ofta, följt av bullriga skratt. Nu bodde den lilla gumman ensam i sin villa sedan Doktorn själv hamnat på kyrkogården. Kanske offer för någon kunskapstörstande yngre läkare, kunde den lilla gumman tänka med en rysning.

Så hände det sig en dag att den lilla gumman inte kände sig bra. Hon hade tryck över bröstet och väldigt tunga ben. Eftersom hon och Doktorn begåvats med tre barn och en av dom lyckosamt blivit läkare, beslöt sig den lilla gumman att ringa detta barn, som var en dotter. Denna dotter hade alltid telefon i fickan på jobbet och svarade därför direkt. Den lilla gumman tyckte det var bra eftersom hon inte behövde forcera arméer av översköterskor som förr i tiden. Ibland kunde förstås dottern vara väldigt otrevlig när hon svarade för att hon gjorde en LP eller la en CVK eller några andra bokstäver och den lilla gumman kunde tycka att då var det väl ändå konstigt att svara. Den lilla gummans dotter arbetade också fackligt vilket den lilla gumman också tyckte var konstigt. För att vara riktig ärlig tyckte den lilla gumman att det var konstigt att läkarna hade ett fackförbund alls. Patienterna borde ha ett istället, brukade hon tänka…

Visst hade Doktorn på senare år av och till sovit oroligt och pratat – ibland till och med skrikit – i sömnen om sjukronan, verksamhetschefsreformen och annat som den lilla gumman förstod var mycket otrevliga saker, men eftersom Doktorn fortsatte att vara Doktor och de levde gott med villan, sommarhuset, båtar och bilar medan den välsignade inflationen åt upp alla lån, så förstod hon inte riktigt det hemska i det hela. Dottern däremot fnös åt faderns historier och kunde vara upprörd och prata om arbetsförhållanden, arbetstider, dubbeldokumentation, vårdplatser, men detta var okänt för den lilla gumman. Hon var mer hemma med kyrkogårdar och sånt.

Kanske var det därför den lilla gumman inte blev så förvånad när hon hörde en arg dotter i luren. – NEJ mamma, man ska INTE ringa sjukvårdsupplysningen när man är JÄTTESJUK!! Man ska ringa AMBULANS! Hör du det A-M-B-U-L-A-N-S! bokstaverade dottern ilsket. Typiskt läkare, tänkte den lilla gumman, inte lyssna, bara bestämma, och la helt sonika på luren i örat på dottern.

Nu bar det sig inte bättre än att den lilla gumman också fick både svårt att andas och blev blå varför hon ändå beslutade sig att följa dotterns råd. Sedan gick det i flygande fläng och på sjukhuset åtgärdades den lilla gummans hjärta med universitetssjukhusfart.

Den lilla gumman var så tacksam över behandlingen och den fina vården och därför så väldigt ledsen över att hon fortfarande var blå och inte kunde stå. Ytterligare en röntgen gjordes efter några dagar som visade att det som egentligen felades den lilla gumman inte alls var hjärtat utan istället stora blodproppar i hennes lungor. Detta var bra för att då visste man vad det var för fel, men dåligt för det innebar långvarig behandling och konvalescens.

Den lilla gumman blev omtyckt också på den nya avdelningen eftersom hon var mycket social och snabbt lärde känna alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare. Hon var alldeles särskilt svag för den unge läkaren, i 57-årsåldern, även om hon tyckte att hon såg för lite av honom och dessutom på den punkten hade konkurrens av läkarsekreteraren. Den lilla gumman uppfattade däremot avdelningsarbetet som att personalen, om de var där, mest satt vid olika datorer på expeditionerna och skrev. Detta tyckte den lilla gumman var konstigt men hon var ju både gammal och liten. Hon tog varje dag sin behandling och blev allt mindre blå i ansiktet och istället alltmer blå på kroppen, av sprutorna, vilket var helt i sin ordning.

Det som däremot blev besvärligt för den lilla gumman var att hon fick så olika besked om sin mobilisering. Detta förvirrade henne, men eftersom hon gärna ville vara till lags trots sin syrebrist, lärde hon sig att styra sin rörelseradie på avdelningen efter vilken sjuksköterska som var i tjänst. Som hon förklarade för dottern ”Jag passar på att gå ut lite nu innan Anki går hem för när syster Lisa kommer får jag inte lämna rummet”. Problem blev det också de gånger då den energiska sjukgymnasten ville träna trappgång och de oyckligtvis mötte nån av sjuksköterskorna som inte ville att hon skulle vara uppe och gå, eller ännu värre, den trevlige läkaren som förmanade att den bästa platsen för den lilla gumman i nuläget allt var på avdelningen.

Trots dessa obehagliga konfrontationer trivdes den lilla gumman på det hela taget fint för alla var ju så snälla var för sig. När den lilla gumman till slut blev utskriven från sjukhuset med något friskare lungor och mindre tunga ben, och på köpet ett åtgärdat kranskärl!, så kände den lilla gumman att hon höll med sin dotter att det inte riktigt var som det skulle med sjukvården. Och att alla verkade tänka mest på sin egen betydelsefulla yrkeskompetens. 

– Man borde ju faktiskt tänka mest på patienten. Men -det är väl jag som är gammalmodig tänkte den lilla gumman sen innan hon nöjt för första gången på länge somnade in. I sin egen säng. I sin egen villa. Med bilden av den unge doktorns ansikte på näthinnan.

En helt fantastisk och sedelärande berättelse. Tack för den Dr Snake.

onsdag 7 oktober 2015

Kommunikationssystemen i vården

Jag har diskuterat med personal inom äldrevård, hemsjukvård, distriktsjukvård, flera landsting i Sverige och Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Det samstämmiga vid dessa diskussioner är att alla - saknar ett nationellt patientjournal- och kommunikationssystem!

Idag år 2015 finns det näst intill oändligt många olika journal- och kommunikationssystem inom sjuk- hem- och äldrevården. På samma platser finns det oräkneligt många pärmar fulla med viktiga anteckningar om patienters behandlingar och deras mediciner.

Min hemula fråga är om och när region Halland och framförallt Sverige (SKL) ska ta första steget mot ett nationellt journal- och kommunikationssystem? I grunden är kommunikation fullständigt fundamentalt i samverkan mellan människor - i den privata såväl som i den professionella sfären.

Vi, cirka två miljoner pensionärer vill känna oss lika trygga i Ystad som i Karesuando, om vi skulle bli sjuka. Det gör vi knappast i dagens sjuk- hem- och äldrevård med alla olika journal- och kommunikationssystem, som inte kan - eller vill, kommunicera med varandra.

Men, en full mage bryr sig säkert inte om att studera.