tisdag 7 juni 2016

Ingen ska behöva begrava sitt barn – våga prata!

Vintern har blivit till vår, snön har smält och löven slagit ut. Nätterna har blivit ljusa, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Studenten nalkas och de sjunger om sin lyckliga dag. Jag sitter i hamnen och kollar på båtarna som guppar.
Årstiderna skiftar hastigt, det är inget vi kan påverka. Unga människor avslutar sina liv i förtid, det kan vi påverka. Det måste vi påverka. Det känns som att självmorden kommer närmare in i min omgivning. Innan trodde jag att jag var den där siffran i statistiken, den där personen i min omgivning som stod för ”självmordet” genom mina flertal försök att avsluta mitt liv.
En kille som gick på samma gymnasieskola hittades avliden. En tjej som gick på samma universitet hittades avliden. Detta inom tre veckor, 21 dagar. Det känns som att ämnet knackar på min dörr, det kommer närmare. Ska jag öppna dörren, släppa in ämnet, eller låta dörren vara stängd?
Vi sa att vi skulle prata om självmord när artisten Ted Gärdestad tog sitt liv, när brottaren Mikael Ljungberg gjorde det, när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul gjorde det, när komikern Robin Williams gjorde det osv. Det finns en vilja att prata om självmord, men hur gör man?
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna. Det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska det tabu som råder – men vi gör det aldrig. Det är svårt att hitta orden, att förstå samt att uttrycka sina känslor. Eller kanske förstår vi exakt hur det känns och det är därför det blir svårt att prata om det.
Psykisk ohälsa är något vi alla någon gång kommer att drabbas av. Det är inget som smittar eller blir värre av att vi pratar om det. Tvärtom, denna svåra tid kan lindras något om vi förmår erkänna att vi är drabbade. Att den blinda och fasansfulla psykiska ohälsan har hittat in i oss och satt käppar i hjulet, bromsat upp vardagen och skapat ett invändigt kaos, ett kaos av känslor.
Jag var besegrad. Trots bakåtkammat hår, märkeskläder och bländande armbandsur hittade den psykiska ohälsan in genom mitt yttre skal, in genom min lyckliga fasad. Men jag kämpade mig igenom den långa sjukdomstiden och fann en balans på andra sidan. Mina självmordsförsök, mina försök att avsluta livet, fungerade inte. Min kropp lades inte i en kista, min familj behövde inte ta farväl av en son och lillebror, ingen begravning.
Idag begår fyra personer självmord. Fyra kroppar ska läggas i kistor. Fyra familjer kommer säga farväl till sina anhöriga. Fyra begravningar kommer genomföras. Fyra livslågor kommer slockna och lämna ett stort mörkt hål efter sig. Tusentals frågor. Tårar. Minnen.
Sluta blunda för ämnet. Öppna upp samtal. Våga fråga hur personer i din omgivning mår, gör människor sedda. Var ett varaktigt stöd.
Vill du vara en del av förändringen, en person som står upp för ämnet, en person som bidrar till att det tunga täcket av skam/tabu lyfts bort. Ställ öppna frågor, lyssna fördomsfritt, hänvisa till professionell hjälp, stanna kvar som stöd. Dina insatser kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett födelsekalas och en begravning. Unga människors liv skördas, det räcker nu.
Dela den här texten för att få dina syskon, föräldrar, vänner, kollegor, klasskamrater, lagkamrater att öppna upp ögonen för detta växande folkhälsoproblem. Det är inte enkelt att prata om, men det blir inte värre av samtal och öppenhet. Nu förändrar vi synen på psykisk ohälsa, för all framtid.

Texten är tagen från aldrigensam.com
____________________________________________________________________________

Kryssa gärna i enkäten i sidofältet till höger på bloggen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar