torsdag 24 november 2016

Ett av många livsöden

Idag var jag uppe hos min pappa i hans lilla lägenhet i en mellanstor svensk kommun. Jag var där och lämnade av sju portioner färdiglagad fryst mat och lite bröd, kaffebröd och pålägg och lite gott och frukt så han klarar sig en vecka.
 
Detta får jag göra varje vecka för att hans pension inte räcker nu på vintern när elen går upp.

Min pappa är född på 20-talet och har fyllt 95 år. Han har arbetat i metallindustrin sen han var 17 år, i tre år innan dess var han springpojke. Han arbetade heltid som industriarbetare hela sitt yrkesverksamma liv.

Han gjorde beredskap under kriget från 42 till 45, den tid han inte låg inne jobbade han långskift i industrin med 12 timmar i stöten. Varannan vecka arbetade natt.

Han har idag en tvårumslägenhet utan några märkvärdigheter, det är allt han äger. Han har fått säga upp dagstidning, kabel-tv med de enda sportkanalerna han gillade och det går ändå inte runt utan att jag handlar och betalar maten åt honom.

Sextio yrkesverksamma år i exportindustrin och pengarna räcker inte till en dagstidning och en kaka Marabou.

Varför ger vi inte bara upp? Sveriges förtroendevalda hatar oss vanliga svenskar i allmänhet och våra gamla som slitit i hela sitt liv i synnerhet.

De gamla är bara en belastning för statsapparaten. Hur fan kan min gamla pappa bara orka leva vidare i detta land som han själv varit med att bygga upp när han bara får ett hånflin tillbaka i pension.

Jag skulle kunna fortsätta att skriva i evighet men det tjänar inget till. Sverige hatar min pappa och hans olycksbröder och systrar som levt alldeles för länge och bara kostat pengar.

Mats Owe Peetersson

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar